Under två augustiveckor 1987 åkte 13 simmare från B-gruppen (13-15 åringar) samt tränare Robban (Robert Nilsson, pappa till coach Henrik och Fredrik i Level 6, speaker på många hemmatävlingar) på träningsläger till Falun för att träna hårt, spela kort och hitta på bus, ungefär som man gör på träningsläger nu för tiden.

Den hösten fortsatte vi sedan simma på under Robbans ledning. I slutet på september simmades Sum-sim region i Malmö med stor framgång. Till riksfinalen i Helsingborg skulle Triton representeras av fyra lagkappsstarter, samt sjutton individuella starter! Ett utav lagen var flickor födda 1973/1974.

Låt mig presentera laget:

Petra Mattsson (-74): Bebbes äldsta dotter, Idas storasyster. Numera socionom och trebarnsmamma boende i Smygehamn.

Christina Tsiparis (-73): lillasyster till Mikael Tsiparis som sitter i nuvarande styrelse. Numera läkare, tre döttrar och boende i Helsingborg.

Malin Håkansson (-73): Tritons nuvarande ordförande. Numera advokat, trebarnsmamma - två simmande pojkar, Jens och Jacob, boende i Esarp.

Pernilla Björnström (-73): Gift med Peter (speaker vid många hemmatävlingar) f.d simtränare i Triton, lärare, mamma till Levelsimmarna Maja och Albin, boende i Genarp.

Hur gick det då för vårt lag i riksfinalen? Det blev ett GULD! Ett utav mina bästa simmarminne. När jag tänker tillbaka på min tid som simmare har jag så många otroligt roliga och fina minnen och oftast är det kanske inte medaljerna som man minns bäst. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker tillbaka på vår vänskap i klubben och alla tokroliga saker som hänt under träningspass, tävlingar och läger. Men just det här ögonblicket att få kliva högst upp på pallen tillsammans med sina bästa simmarvänner som ett team är oslagbart.

Men hur gick det nu till när vi knep guldet i Helsingborg? Här kommer en bild på guldlaget och ett referat hämtat från Tritontidningen nr 58 december 1987.

Här kommer också en rolig presentation av laget. Lägg speciellt märke till Malins svar på frågan varför hon simmar! :))

Jag känner att cirkeln är sluten! När jag simmade tränades jag av Robban. När jag slutade simma aktivt, blev jag tränare och tränade Robbans son Henke. Nu ett antal år senare, tränar Henke min flicka Maja. Så en vacker dag träffade jag Malin Håkansson på bassängkanten, hon hade ”hittat hem” till gamla Bråhögsbadet igen. Visst är det underbart! Kanske vi kan få till en återträff med hela guldlaget. Jag önskar att jag får fortsätta att följa med på Tritons resa under många år framöver och stoppa nya härliga simmarminnen i mitt hjärta.

PS: Visst är det väl dags för en Tritonfest snart? Jag minns när vi rockade loss på Folkets hus, eller när vi dukade långbord på kanten runt lilla bassängen, svingade de lurviga i bassängen som vi hade tömt på vatten….eller för att inte tala om när vi hade julfest med karaoke!

Vi ses på bassängkanten!

Pernilla Björnström